Ja! Men vi kan köra lite häst-KBT nästa gång du är i krokarna. Dagmar hade nog gillat! 😊

Hästar och barn, hästar och barn. Bästa samtidsblocken.

Ja! Vägrar skiva X

När mormor dog. Decembermörker, rosslande andetag, hur jag låg nära intill i sjukhussängen och försökte värma henne. Lukten av en döende kropp. Mitt hjärta som slog så hårt att det gjorde ont och bebisen som sparkade i magen. Varje sekund är som ristad i sten.

Underbart!

Haha

Sant. Och mycket märkligt. Dock att rätt många yngre, fler än 50+ skulle jag tro, tar typ allt personligt och ser sig själva som universums mitt.

Haha! Roligt. Kanske är det dock så att de som hänger här i dagsläget främst är de som var i hennes ålder när de skaffade twitter och saknar det twitter var för 10-15 år sedan? ;)

❤️

Ja. Men 1979 så preskriberat…

Efter det fick jag kokt ägg när det var kokt/stekt fisk. De ringde mamma som blev ännu mer vansinnig för att de återigen lagt på massa mat som jag hatade på tallriken.

Jag förstår det. Det är ju kärleken som gör att man är beredd att göra allt och då önskar man ju inget hellre än att nå fram. Bra iaf att sådant här tas upp. Viktigt att anhöriga inte skuldbelägger sig själva.

Fy fan. Jag fick sitta vid bordet i ett nedsläckt rum där mina kompisar vilade på madrasser. Sen i målarrummet. Minns varje minut så här 44 år senare…sån vidrig ”pedagogik”

Fattar det. Jag är fortfarande traumatiserad av dagis - och då var det inte ens hemma. Har påverkat mitt ätande hela livet.

Mina dagisfröknar försökte tvinga mig att äta torr stekt fisk och kokt potatis. Jag fick sitta ensam med min tallrik kall mat från 11.30 till 18.00 när mamma kom. Hon blev rasande. De lovade att inte göra så mer. De ljög. Så nästa gång slog jag (4 år) sönder hela tallriken så maten flög.

Det kan man. Men precis som du säger har det med annat att göra. Eller iaf med mer. Jag har sett både barn och föräldrar som gjort allt för en älskad men det har inte hjälpt. Outsägligt sorgligt.

Jag tror att man kan älska sig sönder och samman men om den andra är för sjuk på något sätt (missbruk, depression etc) hjälper det inte. Och tyvärr är det ju också pga kärlek som människor väljer bort. De tror att de gör de älskade en tjänst genom att försvinna…

Men vad är ens poängen då? Att lägga ut bilder på kattungar och hembakat bröd?