dessa som blickar in i spegeln över tvättstället varje morgon efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen och belåtet säger: "Där framför mig ser jag en sant klassisk modern europeisk författare!"

Han är ingen verklig europeisk författare gjuten i ett stycke som exempelvis en Ibsen eller en Thomas Mann eller någon annan av alla dessa som samlar på medaljer, ära och prestige,

Således kan det anses bevisat att Strindberg inte skrev någon riktig litteratur. Han skrev en text här och en annan där som kan vara av intresse för den bildade allmänheten. Men det är allt.
Jag är ense om detta.

Men hur kan jag själv bedöma om det börjar slira i frontalloberna om något år? Simenons öde är inte unikt. Andra författare har drabbats redan i fyrtioårsåldern. Jag har själv ingen garanti för att jag inte rätt som det är blir hämningslös och ordar på mig.

Ta ut en bok. Tänka mig vad den kunde innehålla. Väga den i handen. Ställa in den igen. Gå vidare. För att till slut ta den bok som skulle läsas. Sätta mig vid bordet. Slå upp boken. Se mig om i tystnaden och känna solljuset mot nacken och sedan börja läsa.

Det betyder egentligen ingenting om den man tittar på är gammal eller ung. En gumma eller en gubbe eller ett barn; de hoppar alla till och ser sig om för att få syn på mig. Det är som om jag stuckit dem med en nål när jag tittat till på dem.

Det känns ungefär som att med tungan pröva om ett ficklampsbatteri är urladdat eller inte. Om det inte är urladdat prickar det till. Så känns det fast inte i tungan utan i kroppen.

och om man då råkar se varandra in i ögonen knäpper det till även om man själv sitter på en buss högt uppe som kör bort och den andra står på gatan.

Jag var inte överens med General Motors fast deras Futurama var så fin utan menade att järnvägsepoken inte alls var över. Järnvägen var förnuftigare än bilen.