Tack! Nu lägger jag bort telefonen och mig själv i sängen för att läsa Pynchon. Istället. "Istället" får bli mitt nya mantra.

Drömmen!

Kanske lika bra att dra till med att Foucaluts idé om njutningarnas bruk som ett sätt att idka omsorg om sig själv är: borgerlig samtida kultur i ett nötskal.

För övrigt verkar gillande och kul och sånt inte dominera socialamedier-sfären. Vilket jag beklagar. Folk skriver mest om det de ogillar och det som är rätt. Det var roligare förr på soc media.

I det jag har läst av honom har jag uppfattat det som att han främst talat om underhållning och ha kul i termer av hedonism. Inte så mycket njutning. Och då har jag misstänkt att han missar något väsentligt i det att roa sig. Men har bara läst en bok.

Nej, jag nämnde dem. För att förklara varför det inte var så enkelt att gilla själv. -- Jag får lita på din förtrogenhet med samtida sociala-medier-tyckar-kultur. Och på att du har väldigt lätt att urskilja vad det är du gillar, och därför intressera dig för det gillade. Noll skillnad mellan de två?

Ah. Ja, primärt njutningen i en är det viktiga och det man är ute efter. Så ok, njutningsmänniska, och ok för definition då.

Bra att det blev diskussion här. Det var lite mer komplext än jag tänkt när jag skrev posten.

Så: om man som du återför det till JAG hela tiden, så blir skillnaden mot hedonismen liten. Medan jag vill ha fokuset på 1) det gillade och 2) på vissheten om gillandets förankring i mig. Analogt till upplysningens krav på att man ska vara myndig i tanken och tänka själv.

Fast: min primära betoning ligger ju inte på vad JAG gillar, utan på VAD jag gillar. Sekundär betoning på att det är rätt viktigt att det är verkligen är jag som gillar det, och inte någonting som jag tror mig gilla pga reklam eller bildning etc. Men för att gilla på riktigt.

Fast "borgerlig förljugenhet" skulle säkert kunna framställas som något med vitalt förklaringsvärde för samtiden. Det har nog redan gjorts av sociologer (borgerlig moralistisk livsstil utvecklad som kompensation för sviktande ekonomi osv.)

2) och den borgerliga devisen nu är väldigt mycket att unna sig och att njuta. -- Sedan har jag väl aldrig definierat hedonism, och framförallt inte som njutningsmänniskan. Är inte ens säker på att ha försökt ge något med "ett vitalt förklaringsvärde för samtiden". Väntade du dig det här?

Kan tänkas. Många vill givetvis styra ens gillanden. Så det är inte så lätt att komma fram till vad det är man gillar i en låt eller film, som att man gillar den. -- Vet inte om det förklarar samtiden. Men någon koppling mellan en njutningsbaserad omdömesestetik och borgerlig kultur finns nog. 1)

Typiskt borgarna: göra kulturen avdragsberoende för att den inte ska vara bidragsberoende.

(2) gillar man för att det är intresseväckande, utan att själv vara intressant. En tredje sak gillar man utan att veta varför. osv. Man kanske till och med gillar att ogilla något, och har då gjort sitt ogillande till objekt, eller ens relativa frithet från det.. Hedonisten däremot bara njuter.

Nja, principen för hedonism är väl att det är en viss upplevelse i subjektet som är det viktiga. Det jag förespråkar är en mångfald olika saker, som man gillar -- men det är sakerna som står i fokus, och att de är olika. Något gillar man kanske för att det är intressant, annat för att det är (1)

Nej. Problemet är att de inte urskiljer vad de gillar --hur isolerat som helst -- och hugger tag i det invanda: njutningen. I förlängningen tror de att allt man gillar är reducerbart till njutning, men det är kanske mest en akademisk åkomma.

Man kan fortsätta och gå loss på de som säger sig njuta av konst, av musik, av en god bok eller fin teaterhöst. De har tappat fokus från vad det egentligen är som de gillar i musiken osv.