Och så blir jag arg på vissa släktingar som väljer att skylla på honom för allt som blev fel. Att han var oduglig, slarvig, dum. Det är en sån fruktansvärt osympatisk människosyn att jag skäms över deras beteenden. Det finns inget värre än de som sparkar nedåt, särskilt på de som är längst ned.

Men hade han fötts lite längre fram i tiden hade han iallafall kunnat få hjälp tidigare. Och det sörjer jag.

Han dog i måndags. Blev klädd i sin finaste flanellskjorta med snusdosan i bröstfickan och kepsen i handen. Hans dödsbo kommer inte att kunna täcka alla kostnaderna för begravningen. Jag är så ledsen för hans skull. Samtidigt ska man inte värdera ett liv i vad som kunde ha blivit.

som närmast anhörig eftersom han inte hade någon annan. Han fick hjälp med hemtjänst, bra medicin och skuldsanering. De sista 9 åren var enligt honom själv de bästa i hans liv. Och det är något som är så fint och samtidigt gör så ont med det.

Han gifte sig aldrig. Blev mobbad på sitt jobb. Han var så bra med djur och han var så vänlig. Han hade många vänner. Men han levde som fattigpensionär och mådde inte bra pga alla trauman i sitt liv. När mormor dog rasade allt. Han hamnade på psykakuten och fick hjälp. Mamma fick axla rollen

Han växte upp på sin släktgård tillsammans med sin familj. Han var yngst. Hans mamma dog i en hjärtinfarkt när han bara var 18 år. Han och hans pappa blev kvar på gården tills hans pappa dog. Han var inte så bra med pengar så han förlorade gården. Flyttade runt, tog lån, blev skuldsatt. Tog fler lån

Men om man ska se det från den ljusa sidan så känns allt annat som är jobbigt med mitt jobb som bagateller i jämförelse.

Mina elever är sådana jävla klippor som bara åker med och tycker att det mesta är roligt och spännande medan vi vuxna försöker få ihop dagen (vi är givetvis underbemannade). Ingen får ut sina raster. Jag har jobbat till minst 17 varje dag. Igår hann jag gå på toa först efter att skoldagen var slut.