Det pratas ganska lite om det här eftersom det ingår i strategin att det här arbetet görs så osynlig som möjligt.

Den kanske största delen av detta är hur mycket tid och energi som går åt till att INTE störa sig på saker, på att förstå att saker som skulle vara störande om jag gjorde dem inte är det när de gör dem. Och samtidigt inte omyndigförklara, eller underminera ömsesidigheten i relationen.

Hehehe, still got it, kan fortfarande vara en retsticka.

Hurra!! Dress for the job you want funkade!

Nej, samtidigt brukar det vara så jag hanterar sådana här situationer som jag inte kan göra någonting åt. Fullt fokus på något annat. Hörlurar och skygglappar och närläsning.

(jag har gått ett antal kurser och haft sammantaget 0 nytta av dessa)

Det är också något jag valt att skriva mycket mindre om än vad jag skriver om andra saker, av, hoppas jag, förklarliga skäl. Tänker inte på det i termer av diagnosen, när det är personer man lever med har man ju mycket mer komplexa och person-unika strategier.

Jag menar, jag kan komma på enstaka sådana här grejer om jag får sitta tyst i ett hörn i en kvart, han gör det medan han driver samtalet?

Alla högar som uppstår överallt. Alla anteckningar på baksidan av kvitton som inte rörts på ett halvår men som skulle vara en katastrof om de försvann. Att ingenting planerat har en högre sannolikhet än 40%.

Det är sant när det gäller rapporteringen när cirkusen väl var igång, rapporteringen de föregående 18 månaderna var mycket mer bekymrad.

Jag menar, det är ju något av en perfekt storm av saker det är svårt att inte ha åsikter om. Vilket väl är USP:en för ett sådant projekt?

Då hörde du också Osmans UTMÄRKTA ”Defying Cavity”-skämt!

I’m on my 2ND LISTEN-THROUGH and think it might be the thing I’d bring to Joel Morris @gralefrit.bsky.social ”Comfort blanket”

min hjärna gör också sånt där, så can relate!