Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11) Mukunda står mitt under taklampan med händerna knäppta över magen. Den målade pinnen har han stuckit in i sina dreads så den pekar rakt upp. Han mumlar.     – Sunyaga rama yaga sun sun rama…     Anna-Margareta sitter på toalocket och läser i sina papper med en reservoarpenna i handen. Hon mumlar också.     – Ja men det är ju självklart… här är det ju svart på vitt, det är ju nonsens…     Från taket faller ett lätt gipsdamm. Mukunda drar in det i näsan, och både hans mantra och Anna-Margaretas läsning avbryts av en nysning.     – Ah, jäklar anåda! svär Mukunda och gnider näsan. Han tittar upp mot taket, och tar sen ut pinnen från håret. Med den petar han försiktigt vid armaturens fäste. Mer gips rinner ner, och sedan… Ett långt, grått hårstrå. När pinnen vidrör det går det en stöt in i Mukundas arm, och iskallt vatten svämmar över inne i hans huvud. Ett skrik som plötsligt tystnar, och Mukundas astralkropp skjuts upp i taket. Han riktar blicken runt i hela rummet samtidigt, och där, bakom duschdraperiet ser han henne.     Astralkroppen simmar förbi den fysiska kroppen som står som paralyserad med armen upp i luften, och genom draperiet. Där står en liten gumma. Hon är negativ. Ja, alltså som när man ska framkalla riktiga foton. De svarta tänderna är blottade, och den blå huden skiner i dunklet.     – Hej du, säger Mukunda mjukt.     Gummans nacke bryts plötsligt våldsamt bakåt, och hon skriker till, samma skrik som innan, sen ett kort gurgel och så tyst igen.     Anna-Margareta tittar upp från sin läsning och ser att hennes kusin har fastnat igen, med armen och blicken i skyn. Hon suckar och lägger sin pappersbunt på golvet. Precis när hon ska ställa sig för att peta på Mukunda, märker hon en spricka i en av kakelplattorna. Hon böjer sig ner och petar med pennan i sprickan. Den ger vika, och Anna-Margareta släpper ut ett andetag hon inte visste att hon hållit inne. Bingo! Hon ler, tar tag i ena hörnan av den spruckna plattan och lyfter. Där under ligger en rutig tygbit.     Tantens svarta ögonvitor vänds åter upp mot Mukunda, och den spröda nacken sveps bakåt, så ett dånande knakande ekar i det astrala badrummet. Hennes svarta hår virvlar plötsligt upp, och Mukunda får precis upp sin träpinne i tid för att parera anfallet. Tantens hela kropp spänns som en bågsträng, och knycklas ihop till en omöjligt liten boll. Mukunda tar ett djupt andetag och räknar till fem, håller, blåser ut kontrollerat- -och står på golvet i det vanliga badrummet igen. Han vänder sig mot Anna-Margareta, som tittar upp mot honom.     – Jag har en ledtråd, säger de i mun på varandra.

YouTube video by Tommy John

Allt kommer i kapp oss till slut (del 3/11) När Caroline hade sett reklamen för Morenius Spökservice på reklampelare i stan hade hon gjort sig en bild av vilka som kunde tänkas jobba på ett sånt företag. Nördiga ingenjörer i 30-årsåldern, i stil med de där ursprungliga i New York. Kanske nån enstaka knegare. Men absolut inte det här paret, som nu stod i hennes tambur: Pensionärer, den ena en skäggig hippie med dreads, den andra en snipig bibliotekarietyp. Hippien, iklädd vad som såg ut att vara plagg från samisk, indisk och kanske sydamerikansk kultur, hade presenterat sig som Mukunda Örnfjäder. Bibliotekarien hade bara nickat en hälsning, men på hennes prydliga namnskylt, fastsatt på den lika prydliga grå kavajens slag, stod det "Anna-Margareta". Caroline hade haft svårt att hålla masken.     – Jahapp, säger hippien efter några sekunders besvärande tystnad, ska vi köra då, Maggan? Han ler mot bibliotekarien, vars blick blixtrar till, och drar upp en målad träpinne ur gömmorna i sin klädsel. Vars hade du besökaren, sa du?     Anna-Margareta öppnar sin portfölj och plockar fram en bunt papper. Caroline tittar från den ena till den andra, blinkar till och skakar lätt på huvudet.     – Det var inne i badrummet alldeles här bredvid, säger hon och pekar mot toadörren i en fåfäng gest. Malte, det är min son alltså, hängde upp och ner i taket, hans fötter var fastknutna i hår och det stod nån bakom duschdraperiet men vi har inte hört nåt mer och hon jag pratade med på Morenius spökservice sa att det inte skulle vara nån fara så länge vi inte gick in men vi är rädda och…     Hippiegubben ler och lägger en knotig solbrun hand på hennes axel.     – Nu ska du bara sätta dig och ta en kopp te så ska Maggan och jag lösa det här på ett kick ser du! Han plockar fram en termos ur sin kolt, eller vad det nu han är omsvept i, häller upp en rykande vätska och erbjuder koppen till Caroline. Det luktar indisk mat och bensin. Caroline drar på mun och säger "nej tack" när ångan från vätskan får hennes ögon att tåras. Mukunda fortsätter le och sveper vätskan själv.     – Dags att jobba nu, Bengt-Olof, säger bibliotekarien, Anna-Margareta, och går resolut fram och öppnar badrumsdörren. Caroline ryggar tillbaka ett steg. Där inne är allt som vanligt. Inga långa grå hårstrån på golvet, ingen gestalt bakom duschdraperiet.     – Om du skulle vilja vara vänlig och gå in i köket, kära du! säger Mukunda och föser Caroline ur vägen. Vi behöver fritt blås i våra chakran för att kunna kalibrera in andevärlden.     Anna-Margareta har ryggen vänd mot dem men Caroline tycker sig se hur hela den äldre kvinnans kropp spänns. Caroline går in i köket, sätter sig på en stol och tittar ut genom fönstret. Var det här ett misstag? tänker hon medan pensionärerna stökar på i hennes badrum.     På fågelbordet utanför fönstret hoppar en ensam skata runt och sprätter bland solrosfröna. Den vänder ena sidan av huvudet mot Caroline, och hon stirrar in i ett mjölkvitt fågelöga. Caroline ryser till och tänker på skepnaden bakom duschdraperiet.     Vad håller de på med där inne?

Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11) Mukundas ögon är slutna. Hans händer ligger uppåtvända i knäet, luften åker knappt märkbart in och ut genom näsan och ett lätt leende vilar på hans läppar. Klangskålarna skallrar i bilstereon, och bildar tillsammans med det smattrande regnet en behaglig ljudmatta.     – Bengt-Olof! Rösten är svag, liksom skimrande. Nämensi är det du, lill-Bengt-Olof!     – Gammelmoster Evalisa! Mukundas astralkropp ler. Nå?     – Nåmen, int kan jag klaga! Över det rostskyddsmålade biltaket materialiseras en liten torr tant. Hon höjer båda ögonbrynen. Tänk vad du har gamle'de! När jag gick hädan var du ju i trettioårsåldern!     Mukundas astralkropp gör en volt i etern över den gamla Saaben och skjuter ett regn av gnistor runt sig. – Man är inte äldre än man känner sig! Inne i bilen breddas Mukundas leende. Vad nytt från ansia?     – Nog är det samma samma. Evalisa ser sig omkring. Erikssons hälsar!     – Hälsa tillbaka och tacka för kaffet! I Mukundas astralhand materialiseras en kopp med oljeskimrande vätska, och han tar en klunk. Kroppen inne i bilen sväljer.     – Nä nu är det nog dags för bingon, vi höres väl! säger gammelmostern, och imploderar. Mukundas fysiska ögon öppnas. Någon knackar på bilrutan. Han vänder sig yrvaket runt och tittar in i ett skarpt ansikte. Leendet han hade på läpparna under astralsamtalet med Evalisa breddas ännu mer.     – Maggan! Men kom in, stå inte där i regnet! Mukunda trycker på "Pause" på stereon.     – Då vore det väl klädsamt om du låste upp dörren, kan man tycka, säger kvinnan utanför. Och du vet att jag heter Anna-Margareta. Mukunda fortsätter le och rycker på axlarna så dreadlockarna skakar. – Det är nåt fel på gammbilen vet du ju, säger han. Låset går igen.     Anna-Margaretas skarpa ansikte skärps ytterligare, och Mukunda tänker att hon hade kunnat skära upp glasrutan med den där minen. Men han lutar sig över till passagerarsidan och drar upp låsknappen. Kvinnan går värdigt runt bilen, öppnar dörren, flyttar undan en drömfångare och en termos, och sätter sig, noga med att skydda sin kappa från en stor grön fläck på sätet.     – Varför sover du i bilen, Bengt-Olof? säger kvinnan och tittar rakt fram.     – Jag sov inte, jag ringde! Och du vet att jag föredrar Mukunda nuförtiden.     – Jaha, Bengt-Olof, och till vem ringde du, om jag får fråga? Anna-Margareta vänder sig mot Mukunda och ser på honom över de trekantiga glasögonen. Har du skaffat sån där handsfri?     – Tog ett snack med gammelmoster Evalisa! Det vet du ju att jag gör varje onsdag. Och inte behöver man nån handsfri.     Anna-Margareta andas in långsamt med näsan, sluter ögonen och släpper ut luften med munnen. Det här igen.     – Evalisa dog 1997, käre kusin. Man kan inte prata med någon som är död.     – Erikssons hälsar, säger Mukunda, och hans leende bleknar något. Ska du ha nå te? Han gestikulerar mot termosen på golvet.     – Nej tack du, Bengt-Olof, jag har druckit Earl Grey idag. Hon ryser mikroskopiskt, men Mukunda ser det, fnyser och startar bilen. Den elektriska motorn går nästan ljudlöst i gång, och klangskålarna börjar åter skallra i de gamla högtalarna.     – Men skruva ner! fräser kvinnan. Du vet att jag har miso-     – Ja jag vet, du har misofoni, suckar Mukunda och pausar stereon igen. Men guru Sunyaga säger att den här frekvensen kan bota de flesta öronsjukdomar… – Guru Sunyaga säger också att man ska stå på huvudet och prata med ormar tills man får svar. Anna-Margareta tittar ut genom rutan. Nu måste vi i väg på jobb, annars blir ju Kaj så sur.     Mukunda lägger i en växel och kör från Anna-Margaretas hus, mot Tallgatan. 

YouTube video by Hooja

Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11) Mukundas ögon är slutna. Hans händer ligger uppåtvända i knäet, luften åker knappt märkbart in och ut genom näsan och ett lätt leende vilar på hans läppar. Klangskålarna skallrar i bilstereon, och bildar tillsammans med det smattrande regnet en behaglig ljudmatta.     – Bengt-Olof! Rösten är svag, liksom skimrande. Nämensi är det du, lill-Bengt-Olof!     – Gammelmoster Evalisa! Mukundas astralkropp ler. Nå?     – Nåmen, int kan jag klaga! Över det rostskyddsmålade biltaket materialiseras en liten torr tant. Hon höjer båda ögonbrynen. Tänk vad du har gamle'de! När jag gick hädan var du ju i trettioårsåldern!     Mukundas astralkropp gör en volt i etern över den gamla Saaben och skjuter ett regn av gnistor runt sig. – Man är inte äldre än man känner sig! Inne i bilen breddas Mukundas leende. Vad nytt från ansia?     – Nog är det samma samma. Evalisa ser sig omkring. Erikssons hälsar!     – Hälsa tillbaka och tacka för kaffet! I Mukundas astralhand materialiseras en kopp med oljeskimrande vätska, och han tar en klunk. Kroppen inne i bilen sväljer.     – Nä nu är det nog dags för bingon, vi höres väl! säger gammelmostern, och imploderar. Mukundas fysiska ögon öppnas. Någon knackar på bilrutan. Han vänder sig yrvaket runt och tittar in i ett skarpt ansikte. Leendet han hade på läpparna under astralsamtalet med Evalisa breddas ännu mer.     – Maggan! Men kom in, stå inte där i regnet! Mukunda trycker på "Pause" på stereon.     – Då vore det väl klädsamt om du låste upp dörren, kan man tycka, säger kvinnan utanför. Och du vet att jag heter Anna-Margareta. Mukunda fortsätter le och rycker på axlarna så dreadlockarna skakar. – Det är nåt fel på gammbilen vet du ju, säger han. Låset går igen.     Anna-Margaretas skarpa ansikte skärps ytterligare, och Mukunda tänker att hon hade kunnat skära upp glasrutan med den där minen. Men han lutar sig över till passagerarsidan och drar upp låsknappen. Kvinnan går värdigt runt bilen, öppnar dörren, flyttar undan en drömfångare och en termos, och sätter sig, noga med att skydda sin kappa från en stor grön fläck på sätet.     – Varför sover du i bilen, Bengt-Olof? säger kvinnan och tittar rakt fram.     – Jag sov inte, jag ringde! Och du vet att jag föredrar Mukunda nuförtiden.     – Jaha, Bengt-Olof, och till vem ringde du, om jag får fråga? Anna-Margareta vänder sig mot Mukunda och ser på honom över de trekantiga glasögonen. Har du skaffat sån där handsfri?     – Tog ett snack med gammelmoster Evalisa! Det vet du ju att jag gör varje onsdag. Och inte behöver man nån handsfri.     Anna-Margareta andas in långsamt med näsan, sluter ögonen och släpper ut luften med munnen. Det här igen.     – Evalisa dog 1997, käre kusin. Man kan inte prata med någon som är död.     – Erikssons hälsar, säger Mukunda, och hans leende bleknar något. Ska du ha nå te? Han gestikulerar mot termosen på golvet.     – Nej tack du, Bengt-Olof, jag har druckit Earl Grey idag. Hon ryser mikroskopiskt, men Mukunda ser det, fnyser och startar bilen. Den elektriska motorn går nästan ljudlöst i gång, och klangskålarna börjar åter skallra i de gamla högtalarna.     – Men skruva ner! fräser kvinnan. Du vet att jag har miso-     – Ja jag vet, du har misofoni, suckar Mukunda och pausar stereon igen. Men guru Sunyaga säger att den här frekvensen kan bota de flesta öronsjukdomar… – Guru Sunyaga säger också att man ska stå på huvudet och prata med ormar tills man får svar. Anna-Margareta tittar ut genom rutan. Nu måste vi i väg på jobb, annars blir ju Kaj så sur.     Mukunda lägger i en växel och kör från Anna-Margaretas hus, mot Tallgatan.